Jag skrollar ner och läser vad jag skriver: destruktivt!
Jag verkar plocka ner många saker för att se dom ordentligt. Det som skaver i ögat, örat och hjärtat kommer fram.
Det är lätt att kritisera, svårare att bygga upp. Men allting har sin tid: att riva ner har sin och bygga upp har sin.
Jag skulle vilja skriva positivt, ge en vision, måla en framtid.
Men nu är det för mycket som står ivägen, som skymmer, som hindrar.
Det är väl som en maginfluensa - allt måste komma ut. Det sista är svårast, det som ligger längst ner och inte följer med något annat. Ursäkta bilden, men det är så det känns - kanske också att läsa mina ord. Jag kräks upp något som inte känns bra.
Bibelns ord att "jag spyr upp dig" (upp 3:16) ligger nära, något som måste bort för att man ska kunna fortsätta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar