Ökendagen slutade på berget. Inte med bergets utsikt/insikt, men med insikten att jag faktiskt befinner mig på berget just nu - även om det ligger i öknen.
Jag har tagit höjd för att få perpektiv, utsikt, distans. Från berget kan jag så tillbaka på vägen som är vandrad med sina upplevelser, val, beslut etc. Jag kan se var det gått rakt och när det stuckit av på ett irrspår.
Jag kan se framåt. En väg som ligger och väntar, otrampad, oprövad. Jag har möjligheten att fortsätta i tangentens riktning, att bara fortsätta den linje jag kan se ligger bakom mig och som på andra sidan berget fortsätter obruten. Men jag kan också se mot horisonten, målet. Vilken väg ska jag gå för att komma fram? Hur mycket behöver jag korrigerar min kurs? Vilka riktmärken ska jag ta ut?
Jag bävar för att vägen faktiskt kan leda "bakåt", att min hittillsvarande väg har lett fel, och att jag slokörad lommar tillbaka ner från berget för att påbörja vandringen mot målet som har legat bakom mig.
Jag är på berget.
Jag ska ta mig tid att vänta in insikt/utsikt.
Vänta in Gud.
Vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar