Kallelse

I mitt sökande efter min identitet som präst så måste jag gå tillbaka till min kallelse, eller mina kallelser är mer rätt att säga. Jag kan se att det vi kallar kallelse tar fyra olika vägar (minst)

1. Min egen upplevelse/övertygelse
2. Kyrkans yttre kallelse
3. Vänner och familjen
4. Man har varit aktiv i kyrkan några år och är inte rädd för att läsa text i gudstjänsten

Min resa:

Nr 1: Ingen stor upplevelse, mer en insikt i att jag inte kunde se mig själv som något annat. Det var under gymnasiets sista år - och alternativen som yrkes-/studievägledningen gav var totalt ointressanta. Jag var inte aktiv i Svenska kyrkan, men var sedan ett tag på väg från den frikyrka jag var aktiv i eftersom man inte fick tolka Bibeln själv utan bara lära utantill (jfr Koranskola). Att vara pastor var för mig att vara lekledare för vuxna som verkade klara på alla sätt både med livet och tron. Som präst i Svenska kyrkan såg jag en uppgift att möta de som inte hade språket/självförtroende etc och hjälpa i vägen med Gud. Det är först nu jag nått en punkt där jag behöver ompröva denna insikt.

Nr 2: Det är bara en röst inom Svenska kyrkan som ifrågasatte min egen kallelse - en äldre studiekamrat som var "något" högkyrklig vid denna tidpunkt; SSB, PTV etc (Han har sedan genom kärleken fått ompröva sin teologi - det är svårt att vara så högkyrklig som han var och samtidigt vilja gifta sig med en kvinna som skulle bli präst. Han var inte den första som fick insikt denna väg, och säkerligen inte den sista. Tack och lov för människor som inte låter bokstaven förslava livet.).
Tack vare hans ifrågasättande fick jag ge skäl för min tro, och min vilja att bli präst i Svenska kyrkan.
Handledare och biskopar verkade nöjda från början och gav inte mycket motstånd - ett motstånd jag tror att jag hade behövt, men just då var det bekvämt. När jag studerade var det inte antagningskonferenser, utan en 2-timmars intervju. Jag fick själv begära denna intervju efter 3 års studier och färdig praktik, man verkade från stiftet inte ha tyckt att jag behövde det...

Nr 3: Lite överraskade, men ifrågsatte inte heller. Eftersom jag rörde mig i den kyrkliga miljön, om än inte den svenskkyrkliga, var det tydligen inte så konstigt att just jag skulle bli präst.

Nr 4: Den frikyrkoförsamling jag tillhörde verkade heller inte bekymrad (de var kanske lättade att bli av med mina besvärliga frågor som avbröt ledarens/pastorns docerande). Ingen hjälp, och när jag tog kontakt med pastorn för att begära utträde fanns det inget motstånd utan bara klappar på axeln.

Som sagt har jag bara mött en person som utmanat min kallelse, prövat den, utmanat den, fått den att fördjupas. Jag är evigt tacksam för denna hjälp.

Idag får jag pröva kallelsen igen. Jag vet att jag måste söka nytt motstånd, nytt ifrågsättande för att komma vidare. Någon som törs utmana mig.