Balansera

Vaknar i vargtimmen. Bilden är tydlig när stressen väcker mig. Balans - Obalans.

Att vara präst är att balansera den inre kallelsen som jag själv känner, upplever, bär och en yttre kallelse som är kyrkans uppdrag, förväntningar, krav. Jag behöver båda - i balans.

Just nu finns ingen balans, jag står på linan och försöker balansera.

Just nu är den yttre kallelsen stark, påträngande stark. Förväntningarna på mig kommer jag inte undan, organisationen håller mig i sitt järngrepp, medarbetarna ska ha sitt, de förtroendevalda sitt, församlingsborna allt.

Den inre kallelsen gör att jag kan parrera, att jag själv får plats, att jag själv är med och driver framåt. Just nu står jag still och kämpar med kallelsen som parrerbom. Jag vet att om jag håller bommen på mitten så hjälper den mig att hålla balansen, dess tyngd ger mig stadga. Nu står jag och håller den i ena änden, som ett metspö och får använda all kraft att inte dras ner av den.

Vad händer om jag släpper taget? Hur kan jag åter få bommen att vila i mitten?