Mitt ärende

När jag gick i gymnasiet fanns jag med i utkanten av närradiosvängen, med rullbandspelare osv (jag känner mig gammal när jag läser "rullbandspelare", det som var min verklighet/vardag finns idag på museum). Några kompisar utnyttjade tekniken i studion till att ringa upp två lärare samtidigt och se vad som hände. De inspelade samtalen var speciella att lyssna till eftersom ingen hade ett ärende. Det blev prat runt, runt, runt i väntan på att den andre skulle komma till skott. I ett fall tror jag till och med att de lyckades ha ett bra samtal utan att förstå att den andre inte hade något att säga...

Att vara präst måste innebära att du har ett ärende, att du likt Jesaja har ett uppdrag att predika, att det finns ett ärende som är just ditt.

När jag nu stannat upp kan jag fundera över mitt ärende. Jag har märkt att min predikan blir lyssnad, att jag har en tillräckligt tydlig teologi och kyrkosyn. Men mitt ärende?

Vad är det jag ska tillföra? Vad är det kyrkan behöver just mig till?

I Svenska kyrkan blir alltför många samtal prat utan ärende, som de sammankopplade telefonsamtalen. Vi pratar en stund, men vet i efterhand inte vad den andre ville. Vi samlas och pratar, den ena efter den andra. Vi låter det inte bli tyst, för tystnaden blir skrämmande och farlig. Småprat, småprat. När vi väl sitter med de viktiga frågorna överraskas vi av att det var så ett samtal kan vara - att det berör, att det har ett ärende till mig.

Förväntningarna på mig som präst är oftast inte mitt ärende, utan att vara "någon att prata med". Jag ska vara "någon" - och för ens ego kan det vara tillräckligt. Att vara behövd utan att reflektera kring hur jag blir använd. Att samtala utan att själv säga något.

Ska jag vara kvar som präst i kyrkan måste mitt ärende vara klart och tydligt.
Först för mig själv - att jag vet och kan förstå och förklara
sedan för kyrkan som ger mig sin predikstol, kallar mig att predika.

Mitt i all förvirring känns det som att jag har ett ärende, att jag ska predika.