Från min scouttid minns jag leken med tändsticksasken som skickades runt med orden "öppen" eller "stängd". Det tog mig många gånger innan jag förstod kopplingen -det var inte tändsticksasken jag skulle titta på.
I kyrkan upplever jag ofta samma sak. Vi säger "öppen" om henne (kyrkan), men oftast är den "stängd" - och vi förstår ingenting. Jo, vi förstår, att om vi vill vara med och förstå så måste vi vara med i klubben ("stängd").
Alla är välkomna - men samtidigt vet vi att alla inte får plats. Skulle alla komma när vi ringer i kyrkklockorna... Skulle alla följa med in på kyrkkaffet... - så skulle jag förlora min plats/position.
Det smärtsamma är att vi innanför kyrkans väggar har så svårt att se detta. Vi talar om "bärarlag", "gudstjänstgemenskapen", "de aktiva" osv men ser inte vi alltför ofta vänder människor ryggen när vi ser på varandra.
Varje långfredag är det orden att förlåten rämnade i templet som är så viktig för mig, att gränserna rivs mellan Gud och människa. I dett tempel som var så uppdelat mellan hedningar - kvinnor - män - präster - överstepräst osv.
Allvarligt talat är vår kyrka "öppen eller stängd"? Vad säger munnen - och vad visar kroppen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar