De regelbundna predikningarna under våren har påverkat mig.
Det sker något när jag brottas med texterna, samtidigt som jag även brottas med mig själv.
Texterna kommer nära. Inte påträngande i arbetet före gudstjänsten, där får jag vara i fred. Under gudstjänsten händer det ofta att jag får tillfällen av insikt, men oftast faller mina bitar på plats någon dag efteråt.
Jag kan jämföra det med pilgrimsvandringarna då vi arbetat med en text en hel dag. Då hinner man se flera lager, hinner samtala, hinner vara i tystnad.
För mig som brottas med hur jag ska verka som präst har de senaste två söndagarna lagt viktiga bitar med dop och kallelse. Inte stora förklaringsbergsinsikter, men små, små steg.
Framåt rör det sig. Mot vad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar