Ofta kan jag känna en viss grad av pinsamhet när jag ser en gudstjänst i TV. Jag kan inte slappna av, utan spanar hela tiden efter olika "fel", stör mig på hur prästen vänder sig eller agerats i stort och smått.
Jag jobbar på det...
Men i lördags kände jag stolthet när Lars-Göran Lönnermark höll vigseltalet. Visst kan vi ha olika åsikter om vad vigseltalet ska vara, men i det sammanhanget som det var kändes det strålande, jag njöt.
Det var inte stor teologi, för det var inte platsen för det. Det var inte högtravande retoriskt, även fast TV var där. Det var inte för personligt, där vi präster kan gömma det mesta. Det var inte otydligt, utan hade en (1) linje, ett (1) budskap och tog sin utgångspunkt i parets egen värld - och återvände dit med både lag och evangelium.
Sedan känns det extra kul att det var Lars-Göran som också vigde oss, för 10 år sedan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar