Nåden

Är jag döpt? Har jag låtit döpa mig?  - Ligger fokus på vad jag gör?

Är jag frälst? - Ligger fokus på vad jag är?

Är jag förlorad? - Eller är jag återfunnen?

Till konfirmanderna tjatar jag om att tro är relation och inte prestation. Inför söndagens tema "förlorad och återfunnen" märkte jag igår att det så tydligt går att se från två perspektiv: Mitt eller Guds. Om perspektivet är mitt, att jag ska vända om, att jag ska finna Gud igen - eller om det är Gud som ständigt söker mig i min vilsenhet?

Dag Hammarskjöld skrev (citerat från mitt minne): Inte Jag, utan Du i Mig.

Nåden kan jag ju inte nå själv, inte förtjäna, inte ta på mig själv som en tröja, inte villkora mot egen överlåtelse, inte beställa med en bön.

Inte för att min egen ansträngning är oviktig, inte för att jag ska överlåta mig, för att jag inte ska be.

Men Nåden kommer alltid från Gud. Först. Den är en del av Guds väsen.

Nåden återställer relationen mellan Skaparen och lilla vilsna, förlorade jag. Därför blir inte relationen med Gud jämnbördig, även om vi får säga "Abba (Pappa)" till Gud.

Inte Jag, utan Du i mig!

Psalm 231 har en "bättre" inledningsfras: Amazing graze - Överraskande Nåd. Att Guds Nåd är oändlig är väl ingen överraskning, även om det kan bli en insikt i mitt liv.