Jag mötte pedagogerna i pastoratet och pratade om dopet idag.
Vi berättade om våra egna dop, datum, kyrka, faddrar.
En tanke har bitit sig fast. Om faddrar.
Vid dopet är den döpta/e så mycket i centrum att vi kanske inte lyfter fram fadderskapet.
Själv är jag inte fadder till någon. Kanske naturligt eftersom jag ofta har en annan roll vid dopet. Jag har heller inte någon fadder kopplat till mitt eget dop.
Det är faddern som har ett slags föräldraansvar för den växande tron.
Vid dopet borde faddrarna uppmärksammas mer, deras ansvar, förebildligheten, uppmuntrandet, nyfikenheten.
Vi som fyller all tid med aktiviteter - var finns aktiviteten för döpt och fadder? Hur kan faddern få hjälp att ta med till kyrkan.
Ska bibelutdelningen ske tillsammans med faddrarna? Kyrkvandringar, dopfester etc.
Jag märker att jag inte helt hittar tillbaka till förmiddagens klara tanke.
Själv skulle jag behövt en fadder under prästutbildningen, pastorsadjunktsåret.
Under första året som kyrkoherde hittade jag en medvandrare, men jag behöver det lika mycket idag.
En fadder till konfirmander, brudparet, änkan, kyrkvärden, kyrkorådsordföranden, biskopen, den unge ledaren...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar