Den gemensamma svårigheten

Det är väl så det är.

Att vara flera tillsammans blir svårt - vi verkar ju alltid vilja lite olika.
Få mycket - ge lite.
Mycket makt - lite ansvar.

Storleken på gruppen verkar också ge speciella problem.
Upp till 8 personer - Lätt, och alla blir sedda
8-15 - kan gå hyfsat, trots att vi delar upp oss i två, tre... undergrupper. "Är alla här?" hörs det ibland.
15-30 - Nu vet vi att alla inte är här - men vem är det som saknas? Eller var hon med förra året? Nu behöver vi mera strukturer, en tydlig ledare (och oftast en lika tydlig opposition) - Har informationen nått ut? Jag har inte fått något meddelande...
30-100 - Nu finns det en struktur. Gärna tre personer som tar på sig ansvaret för att leda gruppen. Vi får ordning på samlingarna, statistiken förs ordentligt (Hurra!) - för vi blir enheter och inte individer. Och förresten - när var det senast alla kunde vara med? Men 50% är ju bra för oss som är med - och vi får mer fika (som de frånvarande bjuder på).
100-500 Än så länge känner vi till varandra - och vi har fått ett kansli! En deltidsanställd också, som någon kände. Nu blir det ordning! Hemsidan har kommit upp, en styrelse har bildats. När vi samlas är det ca 10% som deltar och vi rekryterar medvetet Stödmedlemmar som ska tycka att det vi håller på med är bra, men inte så intressant att man ska vara där själv.
500-1000 Två anställda... Nu blir det problem vid årsmötet. Det är flera viljor som drar
1000-10000 Kansliet växer - och ordföranden är arvoderad. Det rapporteras hit och dit. Förresten kanske fler ska få arvode så att vi kan bedriva den verksamhet som styrelsen beslutat. Nu är det dags för styrelse och kansli att åka på Kick-off - men inte tillsammans naturligtvis!
10000- Nu blev det flera avdelningar, kanslier. Ansiktet utåt är anställd på meriten att just vara ett ansikte som andra känner igen - från helt andra frågor. Vi börjar få problem med ekonomin, eftersom en allt större del går åt till att gå åt i att förvalta själva organisationen. Vi har köpt ut några besvärliga medarbetare som envist hävdade att vi borde göra andra saker alt. märkte hur lätt det var att komma in och åka med på den "anställdes räkmacka".

Jag har antagligen helt fel i min bedömning.

När jag läser igenom texten själv märker jag att jag funnits med i alla storlekar.
Vilken är bäst - ja, problemet att vi ofta inte väljer detta. Det är ju så kul att växa och bli fler...