Rösten tillbaka

Ett litet virus har huserat på mina stämband i en månad.
Inte bara där, men det är där de klängt sig kvar längst.

Det är först nu min röst bär i sången. Talet var fullt tillbaka efter två veckor, men att sjunga har varit svårt för tonen bär inte. Särskilt de höga tonerna som helt sonika inte kommit ur min strupe.

Det har varit lärorikt att leva utan något som jag tar som självklart. Sångrösten som jag när som helst kan använda i kyrkan, i gudstjänsten, i förberedelser. Jag har många gånger fått ta ett steg tillbaka och fått vara tyst i gemenskapen, både i tal och sång. Det går också, även om det är frustrerande, för jag vill göra min röst hörd. Inte över andras, men tillsammans med dom. Jag vill be med, sjunga med, läsa med i gudstjänsten.
Så jag har känt mig utanför under veckorna. Inte utstött eller avvisad, utan utanför en del av gemenskapen. Att "bara vara" är viktigt, men för mig är det också viktigt att vara delaktig och aktiv. Jag tror faktiskt inte att det finns utrymme för passivitet i gudstjänsten. Planerat utrymme alltså. Som deltagare kan jag aldrig tvingas till aktivitet/delaktighet, men jag kan aldrig med min egen passivitet skapa aktivitet hos andra. Min passivitet kan tvinga andra att göra - men är det den delaktigheten vi söker? Så fort jag är aktiv igen är det naturligt att den andra åter tar ett steg fram.

Delaktigheten ökar inte med min tysta röst.
Delaktigheten ökar inte om jag "släpper fram andra".
Delaktigheten ökar inte genom att jag själv tvingas göra något för att andra står tillbaka.

Det är jag som hela tiden måste använda min röst, "sjunga ut" - tillsammans med andra. Precis som i en kör sjunger vi tillsammans. Den tysta rösten får inte plats i kören, liksom solorösten som vill använda de andras röst som bakgrund till sin egen.
Vi sjunger tillsammans - och nu kan jag sjunga med igen!