Tisdag morgon...
1 Kor 10:12-13
Det är lätt att själv tro att jag står stadigt - att det är de andra som faller.
Men visst händer det, så där en enstaka gång - att jag inte faller...
Livet är som att stå på kanten av stupet - livrädd sneglar jag ner och skulle aldrig för mitt liv kliva över - men det är något som drar, suger, skrämmer.
Det som gör att det gör ont att falla (obs tvetydigheten...) är just att prövningarna inte är övermänskliga - skulle de vara det så är det ju ingen konst att leva, så är det kört från början. Men nu...
Lycka till i balansgången även denna dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar