Gitarren min

Bredvid mig står gitarren i sitt ställ och har blivit allt mer en del av min förkunnelse.

Dels är det sångtexterna som ger mig själv nya bottnar, nya perspektiv...
Dels ger musiken en betoning av vissa ord, vissa texter...
Dels ger gitarrens strängar en genklang i mina fingrar, i deras rörelse...
Dels når ljudvibrationerna in i mig...

Under många år har jag låtit gitarren stå tillbaka, oftast placerad i sitt trygga fodral, ibland med trasiga strängar under många veckor...

Gitarren kan många gånger bli problematisk för mig som präst.

Det finns, för mig, en risk i att gitarren signalerar det som i olika referat blir "underhållning". Sång och spel blir konsumerad, blir något tidsfördriv, något som ligger på ytan.
Det finns, för mig, en risk att jag själv tar för stor plats från andra som också kan sjunga och spela. Som präst har jag redan ett stort utrymme och risken kan vara att jag med mitt spel och min sång inte får fler att få uttrycka sig i sång och musik i kyrkan.
Det finns, ibland, en olycklig konkurrense mellan präst och musiker. Gitarrspelande präster har inte ett gott rykte hos alla kyrkomusiker.

Men det blir tydligare för mig att gitarren faktiskt är en del av mig.
Jag talar också genom mina fingrar på gitarrens strängar.