Ellington och anställningsförhållanden i Svenska kyrkan

Jag påverkas av en musikgudstjänst/konsert jag inte gick på i söndags.
"Sacred concert" text & musik D Ellington.

Särskilt är det "Is God a Three-letter word for Love?" som snurrat några varv.
Inte om kombinationen Gud-Kärlek, snarare att ett ord säger något annat.

Efter ett långt samtal igår är det ordet Makt som lever vidare.
Makt i och i relation till kyrkan.

Den som har Makt använder den. Aktivt eller passivt.
Det är som ett trumf i kyrkans liv, som när som helst kan användas ibland för vad som helst.

När Makt är ett uttryck för Kärlek (som hos Ellington) svämmar det över av omsorg, insikt, närhet. Och det är sällan vi tänker på Makt då. Allt är gott!

Men när Makt blir något annat, blir egenkärlek, att driva mitt egna...

Vi talade om anställningsförhållanden i Svenska kyrkan. Ett inte ovanligt samtalsämne för oss som rör oss mitt i den s.k. smeten. I samtalet påmindes jag av ord från den tiden då prästen gick från stifts- till pastoratsanställd.
En medarbetare sa "varför kan inte vi bli stiftsanställda istället?"

Att vara sänd är något annat än att vara anställd.
Utifrån båda perspektiven är vi utvalda till en tjänst, till en funktion, till att tjäna.

Som lokalt anställd blir det problem när det blir problem, eftersom det inte (ofta) finns någon möjlighet att sändas till en ny plats. Vi avslutar anställningen - och med det blir det för vissa omöjligt att få en ny anställning. Som en syndabock sänds man ut i öknen.
En stiftsanställning är inte oproblematisk, men den håller samman sändningen med vigningen.

För att citera Bamse: "Den som är stark måste också vara snäll" kan omformas till "Den som har makt måste också älska".