Stockholm och människor

Två dagars kurs i Skärholmen, PBL.

Att vara i Stockholm är som att vara mitt i en myrstack. Mängden av individer gör att det är svårt att se ansikten, människan.
Mängden av hus, vägar, trafik och tempot gör att det är svårt att fokusera.

I Skärholmen finns kyrkan mitt i centrum, och jag kunde se mig själv i kyrkan på ett helt annat sätt än i den medeltida kyrkan på landet.
Kyrkan i staden är något annat. För mig är de avsaknad av centerparti, hembygdsförening, aktiviteter, musikgudstkänster på sommaren befriande.
I Skärholmens kyrka så jag ett kloster, en tillflyktsort för att nå insidan, nå Gud. Inget minnesmärke utan en oas.

Katedralen talar sitt språk, men gör mig liten i det stora rummet. Är det så att vi faktiskt också måste bygga nya kyrkor med dagens proportioner för att tron ska få plats?

Vunna eller förlorade år?

Två rubriker i text-tv:

Jogga - lev 6 år längre!
Sluta röka - lev 10 år längre!

16 år på ett bräde...

Moroten kanske är starkare än piskan. Om åratals information om rökningens faror så fortsätter vi skapa nya rökare generation efter generation. Efter åratal av uppmaningar till ett aktivt liv så blir rapporterna om fetma allt tätare.

Vad är det att vara människa? Ska jag väl ta ansvar för min kropp? Är det i slutändan de ekonomiska konsekvenserna av mina livsval som avgör? (Hemska tanke att vi genom joggning och slutrökning ökar medellivslängden med 16 år - hur går det då med pensionen?)

Vad är då en människa? Den egoistiska njutningen att sitta framför teven med chipspåsen och läsken, eller stimulansen av att nikotinet kickar in är frestande nära.

I Moseböckerna är de många åren ett bevis på att man levt nära Gud, vårdat den relationen. Idag är de många åren ett bevis på att man vårdat relationen till sin hälsa.

När jag skrev rubriken fanns en sensmoral någonstans i min tanke. När jag läser det jag skriver så märker jag att det är svårt - det kan bli lika egoistiskt hur man än vrider det.

Jag joggar - för att jag mår bra av det, för att få frisk luft, för att tänka.
Jag röker inte - för jag är snål och mådde illa då jag provade.

Jag vet inte om jag blir 16 år äldre - men jag tänker gå ut i solen och kratta löv. Njuta av solvärmen, av ljudet av de frostkalla löven som prasslar, må bra av att jag rustat vår trädgård för vintertiden.

vad är då en församling?

En mycket nära vän var med i en walk-distans church, där alla i församlingen bodde i samma område. Rekryteringen skedde då kristna som ville åt teologi, gustjänst och gemenskap flyttade dit, inte att församlingen fick med sig någon "på vägen".
Svenska kyrkan är tvärt om, gemenskapen utgår från boendet och församlingen är en fysisk gräns (dessutom är det ytterst få som går till kyrkan (i dubbel mening)).
Frikyrkligheten har hälften av församlingen i verksamhet och hälften i matrikeln. Även här är det bilen som gäller, framförallt för barnfamiljer som alltid är i sista sekunden...

Vad är då en församling? Är det rimligt att ställa frågan? Ska Kyrkan dela in i områden eller ska vi som kristna dela upp oss som på fotbollsplanen i skolan?

I Svenska kyrkan vill vi (som alla andra) ha det bästa av alla världar: Den geografiska indelningen som ger ekonomi och avgränsning mot vår nästa. Den gudstjänstfirande Kärnan som ger gruppidentitet. Känslan av att man verkligen har Valt att vara med. En större % aktiva.

Denna tulipanaros finns inte, men jag märker själv att jag har svårt att förhålla mig till de som ser sig ha funnit Sanningen i organiserandet av församlingen.
Jag är allt mer frågande än svarande.

Träning ger?

Jag är ledare för äldste sonens innebandy. En utmaning på många plan, men framförallt när det gäller förväntningar.
Hur balansera det jag tycker är viktigast (lära sig kämpa, inte ge upp, respektera med- och motspelare, öva sin kropp, din koordination) med det andra (att vinna, att vilja bli bäst som  stavas bättre än andra, utslagning redan i unga år fast vi vet att vi utvecklas olika)?

Tänk om jag övade på samma sätt för situationer som är verkligt viktiga? 2 timmar i veckan på att bli mer tålmodig med barnen, en bättre man, chef, medmänniska...

Tänk alla elitidrottare som tränar heltid, men kanske som sprinters tävlar några minuter om året.

Är jag bäst när det gäller, på riktigt. Är jag tränad?

Vad är gudstjänsten en träning för?

Gungar sakta

Gungar sakta, nästan omärkligt
men hela jag sätts i rörelse.
I knät en liten pojke som snart inte får plats i pappas knä.
Nyvaken, avslappnad, varm och nära.
Instinktivt sätter jag våra kroppar i rörelse,
gungar, gungar och tiden står still.

I Gudsnärvaron sker samma sak.
En liten pojke som har blivit stor.
Nyvaken, avslappnad, varm och nära.
Och jag gungas av den som Är.
Tiden står still fast kroppen eöe sig som en tidspendel. Men det är inte tiden som rör sig, det är jag som rörs - av Gud.

Gungar, gungar

Bön utan ord

Jag fick en fråga om jag ber. Det är nyttigt med frågor som kan uppfattas som självklara och tvingar mig att reflektera.

Min personliga bön är nästan alltid utan ord. Min kyrkliga uppväxt gjorde mig skeptisk till ordrikedom i bönen. För mig hamnar fokus fel när bönen fylls med ord.

Närvaro, koncentration, inriktning, avslappning - det kan beskriva min bön. Oftast utan tydlig början och slut, och aldrig med Amen på slutet.

Det som är mitt undantag är Kristusbönen: Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig. (kortformen)

Den bär jag med mig sedan pilgrimsvandringen år 2000.

Eller rättare: Den  är mig

Fri att sjunga - fri att inte behöva?

En skola i Tranemo har friats av skolinspektionen. Eleverna har både sjungit psalmer inför och på en luciahögtid i kyrkan. Religionsfrihet har vi svårt att hantera i Sverige. Helst ska kyrkan, likt wallenbergarna, verka utan att synas.
I skolan handlar undervisningen Om den teoretiska/teologiska delen av tron. Tänk om slöjd, idrott och hemkunskap fick samma villkor? "Vi är veganer, så vår dotter får inte vara med på hemkunskapen om det ska användas de och de råvarorna".
Vi är fast i tankemönster.

Tänk om religionsfrihetslahen i botten beskriver att vi har en rättighet atomfartygs och leva i vilken tro vi själva "väljer"? Om 10% är uttalade ateister i Sverige, varför sätter de gränserna för våra tankar? Eller är det en konsekvens av statskyrkoordningen som gör Sverige likt en tonåring som ska bryta sig ut - mm som har svårt att hitta en vuxen relation efter uppbrottet.

Jag tror inte på en gudasvar, en statskyrka- men jag tror heller inte på modellen där det är rädsla och osäkerhet som styr vår bild av tro.

Vi vill den frihet...