En mycket nära vän var med i en walk-distans church, där alla i församlingen bodde i samma område. Rekryteringen skedde då kristna som ville åt teologi, gustjänst och gemenskap flyttade dit, inte att församlingen fick med sig någon "på vägen".
Svenska kyrkan är tvärt om, gemenskapen utgår från boendet och församlingen är en fysisk gräns (dessutom är det ytterst få som går till kyrkan (i dubbel mening)).
Frikyrkligheten har hälften av församlingen i verksamhet och hälften i matrikeln. Även här är det bilen som gäller, framförallt för barnfamiljer som alltid är i sista sekunden...
Vad är då en församling? Är det rimligt att ställa frågan? Ska Kyrkan dela in i områden eller ska vi som kristna dela upp oss som på fotbollsplanen i skolan?
I Svenska kyrkan vill vi (som alla andra) ha det bästa av alla världar: Den geografiska indelningen som ger ekonomi och avgränsning mot vår nästa. Den gudstjänstfirande Kärnan som ger gruppidentitet. Känslan av att man verkligen har Valt att vara med. En större % aktiva.
Denna tulipanaros finns inte, men jag märker själv att jag har svårt att förhålla mig till de som ser sig ha funnit Sanningen i organiserandet av församlingen.
Jag är allt mer frågande än svarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar