Ibland släpper det taget

På väg till Sandared släppte det taget två gånger.

"Svart-is" som låg där förädiskt på asfalten fick bilen att åka kana för någon bråkdels sekund.
Helt plötsligt maktlös.

Det spelar liten roll att ha en ratt att styra med, en broms att stoppa med och en gas att reglera farten med när hjulen inte har fäste.

Temperaturmätaren visade på +5 grader. Bilens eget varningssystem slår till vid +4...

Efter de korta delarna av en sekund fick hjulen fäste igen.

Men känslan av det tappade greppet finns ju kvar. Och tankarna på att det ofta blir så i livet också - att det plötsligt tappas tag, fäste och grepp. Korta millisekunder då insikt, kunskap, liv och död, kärlek och svek, lycka och sorg får livet att åka kana.

Det finns fler bottnar i bilden, men jag nöjer mig med att däcken fanns sitt grepp idag.

Tidens mått

har fyllts till randen." (v 1)

Psalm 425 ligger i gränstrakten mellan Domsöndag och Advent.

Denna vecka är som tiden mellan Kristi himmelsfärds dag och Pingst en tid av både närvaro och frånvaro, både här och då. Men i ett tydligt brytningsskede. I den närvarande frånvaron.

Vi väntar på den som kommer - samtidigt som han redan kommit!

Maranatha får sitt svar i Advent. Han kommer ju! Ridande på en åsna (Matteus) och sittande i synagogan efterr läsningens av Jesajatexten (Lukas). Här! Nu!

Att drömskt sitta och blicka mot horisonten får oss sällan att se Gud. Inte heller att vända oss in mot våra egna liv och kretsande kring får navel. Inte heller att titta bakåt mot historian.

"Fri från tvång att fly och leta hjärtats tro står tygg" (v 7)

Men framför mig står min nästa. Bredvid mig vandrar Kristus. Nu är Guds tid.

Brottningens fördelar

Det är lätt att tänka i banor av problem, svårigheter etc - särskilt inom kyrkan.
Vi brottas med olika problem.
Vi har olika åsikter och framförallt så gör vi på olika sätt.

Och det är så svårt att få andra att förstå att jag har rätt...

Jag vill inte skriva om problem, om svårigheter. Jag vill inte vara negativ. Men brottningen behöver inte vara negativ. Men nu tänker jag inte på brottningen med en domare som ska döma en som segrare och den andre till förlust. Jag tänker på Jakobs brottning vid Jabboks Vad.

Brottningen jag tänker på handlar lika mycket om brottningen med mina egna bilder, egna idéer, egna förslag - som att brottas med någon annan. Men många gånger behöver jag brottas med någon annan för att också kunna brottas med mitt egna.

Brottning, diskussioner, planeringar handlar allt mer för mig om att få tillfälle att brottas också med mina egna tankar, idéer och allt mindre om att övertyga andra om mitt eget. Däremot hoppas jag att jag kan hjälpa den andra att börja brottas också med sig själv och inte bara med mig.

Om jag går ifrån en planering/diskussion och har fått igenom allt mitt egna så känns det allt mindre som att jag har vunnit - och allt mer att vi har förlorat något. Målet för mig var inte mitt eget, utan att jag genom det jag kan bidra med bidrar till egen och andras brottning.

Jag vill inte få ett "Ok", för då har man lagt sig platt/givit upp. Det jag behöver bli bättre/träna på är att säga att lyfta fram den andres förslag för att jag tycker att det är bäst just nu, eller att vi hittar en tredje väg som är bättre än vägarna var för sig. Inte kompromiss, utan en ny väg.
Kompromissen har två förlorare, den nya vägen två medvandrare.

Vilket mått mäter vi Kyrkan med?

Jag läser Kyrkans Tidning och ser på bilderna.
Det välfyllda gudstjänstrummet med mycket aktivitet och delaktighet.

Är det Målet med stort M för Kyrkan? Är det med gudstjänststatistikmåttet vi ska mäta?

Känslan av misslyckande och litenhet smyger sig gärna på, både präst, kyrkoråd och församling när man själv jämför bilden i tidningen med hur det såg ut från läktaren i söndags. Det blir lätt att söka fel i val av liturgi, av mässa eller inte, av prästens förmåga, musikerns konservatism/nymodighet, i kyrkorådets oförmåga att prioritera gudstjänsten, i avsaknaden av de anställda, osv.

Mäter vi så finner vi alltid att något är mer och något mindre, något bättre och något sämre, något svagare och något starkare.

De senaste åren har inneburit för mig att jag dels försöker att undvika att mäta och recensera gudstjänsten utan hålla mig till nuet, det som sker, dels att jag numer ser mig själv på den delen av mätskalan som mer visar min begränsning, mina brister, mina tillkortakommanden. Jag tror mig om allt mindre.

Men konstigt nog känner jag mig inte mindre för det. Det är inte mitt egenvärde som påverkas, utan min syn på hur stort värde jag själv bidrar med till det som syns.

Det är i efterhand som vi mäter, bedömmer - men det är inte i efterhand som mitt värde som Per finns.
Det värdet finns bara i nuet.

Mina erfarenheter gör att jag förstår att jag själv måste anstränga mig mer för min nästa, för min uppgift.

Under gudstjänsten är vi alltid 100%!
Det är vi som är här i nuet och möter Den Som Är...

Visst kan vi alltid bli fler, men inget sker om inte vi som är där ser att vi är 100% just nu.

Genom filter

Ibland blir det tydligare när jag får ett filter jag kan tjuvkika genom.
Då ser jag andra saker än annars.

Att planera och fira gudstjänst med konfirmander är ett sådant filter. Frågor som Varför? och Hur? Kommer fram tydligt.
Men också något annat.

Behovet av att vara delaktig. Kanske inte för att förstå allt intellektuellt, utan snarare att göra det möjligt att integrera i sig själv. En hel del saker lär vi ju genom att göra snarare än att få det förklarat för oss.

Konfirmanderna påminner mig om att gudstjänstdeltagara är subjekt. Något jag naturligtvis alltid "vetat", men på samma sätt som konfirmanderna lär sig genom att göra, lär även jag genom plötsliga insikter mitt i händelsen. Det jag "vet" når djupare helt plötsligt.

Samtidigt är gudstjänstens objektiva del viktig för mig. Att den finns där även när jag själv inte förmår något själv (som om det skulle ske ofta...).

Här sker balansgången.
Ibland kan vi uppleva via andra, men det når inte in som det jag upplever själv.

Om 3,5 timmar upplever jag "den yttersta tiden" genom begravningsfiltret, enom sorg, död och återkomst, uppståndelse. De olika filtren är nyttiga för mig som präst. Som människa behöver jag se öga mot öga.

Det gnager

Tankar och känslor efter gårdagen lever kvar.

Ingen snilleblixt som löser världens alla problem har kommit till mig, inte ens hur vi löser Kyrkans problem (vilket kanske är svårare).

Hur ska vi vara kyrka? Vad är uppgiften?
Efter fleråriga teologiska studier, 17 år som präst - och frågan blir allt svårare att svara på. Eller rättare sagt så blir svaren allt fler.

Jag märker själv att jag dras mer in i den fysiska kyrkan, in i gudstjänsten. Det är därifrån jag sänds i världen. Det är inte svaret på allt. Men här står jag idag och söker svar.

Hjälp på beställning

Att möta en hjälpsökande som vet exakt vad hen vill ha/behöver är inte lätt.
Det är oftast så att Kyrkan inte kan ge enligt kravspecifikationen och sällan att det vi kan erbjuda är något som är intressant att ta emot.

Jag betvivlar inte behovet, men känner många gånger ett obehag i situationen. Särskilt när jag inte kan ge det det frågas efter. Då får jag en föreläsning om vad kyrkan borde göra, vad en präst borde göra, vad en kristen borde göra. Då är det helt plötsligt något annat.
På samma sätt som man kan utnyttja ett överläge går det att utnyttja underläget.

Det river i mig. Det enklaste vore att falla till föga och ge. Enklaste för mig. Jag kan inte säga emot den predikan jag får i ansiktet.
Men...

Att utnyttja kyrkan och kräva hjälpen blir så fel.
Hjälpen ges, den krävs inte, då kvävs den.

Man ska inte komma med mössan i hand till kyrkan, vi ska komma med vår nöd. Kyrkan ska hjälpa hela människan.

Jag skriver mest utifrån min känsla, men jag vet inte hur vi kan göra annat. Det går inte att bete sig enbart förnuftigt när någon knackar på.

Jag kan ärligt säga att jag inte vet hur jag ska göra. Jag känner stor respekt för de som möter detta varje dag.