Vi firar, vi hurrar, men..

Snart går barnens fackeltåg från skolan till kyrkan.
I föräldrabrevet står att de ska fira advent...

Det kanske inte enbart handlar om vad prästen säger, ber, välsignar, det kanske är större än så.

Om barnen denna dag firar något. Om barnen denna dag sjunger "Hosianna". Om barnen denna dag firar med "gofika" innan den vanliga skoldagen börjar - finns det något mer effektivt sätt att uppmärksamma vad advent handlar om?

Det är alltid mer effektivt med det man gör än det man säger...

Minneskapacitet

I datorernas värld utökas minneskapaciteten löpande. Med "molntjänster" är det ingen som längre tänker på att det finns en gräns.
För någon vecka sedan skulle jag spara en fil, men fick meddelande på skärmen att utrymmet på disken var fullt. Jag ringde it-samordnaren som så att det var lugnt, minnet utökas automatiskt när det är fullt.

Jag skulle önska att det fungerade likadant med mitt minne. Problemet är inte utrymmet, utan att medvetandet inte kommer åt informationen i tid. Mental överbelastning.

När det sker på datorn är det dags att rensa bort överflödiga filer med ett program så går det fortare. Jag kan låta datorn flytta om filerna så att den har lättare att hitta.

Omprogramering av människor finns, men då brukar syftet vara något annat.

Men en sak märker jag, att minnet är kopplat till känslan. Det är "jobbiga" saker som gömmer sig för medvetandet.
Att minnas är inte en intellektuell verksamhet utan en emotionell. Precis som tron.

Min tro är inte något intellektuellt utan emotionellt, men om inte det intellektuella kan komma åt de emotionella nivåerna så börjar jag tvivla.

Säsong för kyrka?

På söndag smäller det. Hosianna, ljus och advent... Men det är inte det dagens tanke om säsong gäller, inte riktigt.

Nyheten (nåja, inte jättenytt men värt lite plats i tidningarna) är att kyrkan stänger kyrkor under vintern, dvs efter julruschen...
På vintersäsongen är det för dyrt att värma upp kyrkorna = bättre att stänga.
Under sommarsäsongen vill svensken vara ute i naturen = lika bra att stänga kyrkorna för andra ändamål än turism och någon musikgudstjänst.
Tredje och fjärde advent går ändå inga i kyrkan så tätt efter första advent och för nära jul...
Samma sak kring allhelgona, då det är tomt före och efter...
Kristi himmelsfärd är alla vid kusten (Boråsmodellen).
Helgen efter påsk vill personalen få ledigt...
Under maj är kyrkorna fulla av konfirmander, och vi ska inte störa deras högtid...
Men några veckor januari till mars och september till oktober är det inget som konkurrerar...

Jag tycker det är bättre att vi gör söndagen till kyrkans säsong, varje vecka. Börjar vi backa blir det inte mycket kvar.
Om jag måste välja mellan vardagsverksamhet och söndagens gudstjänst? ...

Har allt sin tid?

I vår tid ska allt ha sin tid, eller snarare sin dag. Istället för helgondagar som påminner om att Gud verkar genom vanliga människor är det ostkakan, kanelbullen och andra kommersiella dagar. Det finns också andra dagar som ex WAD på lördag.
Men vissa tider brer nu ur sig. Även WAD märkte jag uppmärksammas i Borås den 3 dec istället för den 1:a, antagligen av praktiska skäl.
Julen börjar numera efter allhelgona, eller halloween som det heter i affärerna. Tidigare och tidigare kommer symbolerna fram, för agt man vill åt känslan lite tidigare, lite längre. Julkonserterna och julborden börjar före 1:a advent - för att vi ska hinna.
För att få fördelen av att vara först börjar det tidigare, ny tid mutas in.
I Herrljunga försökte organisten spara julmusiken till torsdagen före jul. Advent fick vara advent. Vi behöver längta och inte få allt på en gång, men på marknaden behöver man idag vara först för att synas.

Att göra en pudel

En intensiv dag med döden som osynlig medvandrare på förvaltningen mötte jag en pudel. Pudeln var försenad, men kom ändå.

Jag har själv väldigt svårt att erkänna när jag gjort fel. Min kreativitet går igång för att hitta förklaringar eftersom en ursäkt just då kostar mer.
Dagens pudel hjälpte mig att se kraften i att förbehållslöst erkänna att jag gjort fel. Den agressiva känslan hos den som drabbats kan istället bli till något kreativt.
Vissa saker är lättare att säga på annat språk, så: mea culpa, mea maxima culpa! Du vet var du hörde det först (för det har ju så svårt att komma fram annars).

Så länge det heter "idag"

Ännu har döden inte kommit mig riktigt nära, i den mening att en familjemedlem har dött.
Tankarna kommer då en medarbetare dog igår. Det var inte överraskande, då det snarare har handlat om när, men även mitt liv stannar upp.

Även om andra människors död inte har krupit riktigt nära inpå så har mitt liv alltid varit påverkat av döden - min egen.

Som 10-åring hade jag en "nära-döden-upplevelse" som präglat mitt liv.
Jag har ingen rädsla för döden, det finns ingen ångest, inga negativa bilder -den finns där som en famn.
Idag känner jag med arbetskamrater och familj, delar tomrummet. Men för L känner jag ingen oro, inga "om", inte sorg.
Vi lever idag, det är det vi vet. Vi kommer att dö, det vet vi lika säkert.
Döden skapar kontrasten i livet, ger fokus och riktning, betydelse och mening.

Men för mig finns inget hotfullt i döden. Idag får den mer tid, mer uppmärksamhet.

1 månad till juldagen om inte...

Skolverket ställer in högtiden... framförallt med tanke på att det inte längre är juldagen som firas i Sverige utan Julafton. Och då det är det kulturella som ska firas så måste det bli något annat -

Fornnordisk tomtedyrkan?
Ritualätande av fläskkött med tillhörande klövar?
Konsumtionsextasen i julklappssäcken?
Önskan om att hela familjen ska vara samlad?

Men det är klart - om det är nu någon som tror på det så rensas det väl ut. Det är bara det som ingen egentligen tror på längre som vi ska fira i Sverige.

Huvaligen vad jag låter bitter!